President Leif Sevón: Domaren och den offentliga debatten

I det svenska advokatsamfundets tidskrift ingick för någon tid sedan en artikel av samfundets generalsekreterare Anne Ramberg under rubriken ”Varför försvarar ingen domstolarna?” Advokaten, juni 2004 s. 4-5. Artikeln är inte bara aktuell också ur finländskt perspektiv, den är också i högsta grad läsvärd. Redan rubriken till artikeln innehåller ett element som är av vikt för mitt ämne.

Artikeln är en kommentar till den debatt som följde på ett avgörande av Sveriges Högsta domstols i ett mål om grovt sexuellt utnyttjande av en kvinna. Den har emellertid en allmännare bärvidd.

Det i fråga varande avgörandet fick en omfattande publicitet. Bl.a. publicerades bilder av de justitieråd som hade deltagit i avgörandet. Det ledde också till ett antal upprop som undertecknades också av partiledare med krav att riksåklagaren skulle föra upp målet till Högsta domstolen. Avgörandet har uppenbarligen också bidragit till att lagstiftningen om sexualbrott i Sverige har ändrats.

Den svenska debatten gällde i hög grad frågor som inte var föremål för bedömning i målet. Parallellerna till den offentliga debatt i Finland som följde på högsta domstolens avgörande i ett mål om bortförande av barn – och som ännu pågår – är många, man kunde frestas att säga beklämmande många. Också den debatten har i hög grad gällt andra frågor än de som var föremål för avgörandet. Också debatten i Finland har präglats av starka känslomässiga övertoner som en del – men bara en del – av medierna okritiskt vidarebefordrat. Till den offentliga diskussionen har bidragit politiker, bl.a. justitieministern. Också ledamöter av Högsta domstolen som deltagit i avgörandet har yttrat sig. Den omständigheten får tjäna som utgångspunkt för mitt inlägg.

Det kan vara skäl att peka på fyra omständigheter som påverkat det sätt på vilket jag behandlar ämnet.

Jag har vid flera tillfällen redan mer eller mindre direkt har tagit ställning till vissa aspekter på frågan. Två justitieråd kommenterade för en tid sedan två avgöranden av högsta domstolen rörande pressfrihet som de deltagit i. Kommentaren föregicks av en diskussion bland några av medlemmarna av domstolen om det var lämpligt att publicera kommentaren. I det andra fallet bedömde jag det själv som nödvändigt att tillsammans med ett justitieråd i en insändare kommentera målet om bortförande av barn. Det tredje fallet gällde samma mål. Mitt inlägg föranleddes då av att justitieministern hade kommenterat målet. Till det kommer ett antal fall, i vilka jag har vägrat delta i den offentliga debatten om mål som högsta domstolen har avgjort. Ur den synvinkeln har jag alltså tagit ställning till frågan. Det kan av den anledningen närmast bli fråga om att beskriva de överväganden som legat bakom bedömningen och de slutsatser som kan dras av den debatt som följt. Däremot är det inte fråga om ett ångestfullt försök att söka absolution för begångna synder.

Den andra synpunkten är att frågan har såväl juridiska som ändamålsenlighetsaspekter. Jag låter ordet ”sakenligt” i frågan täcka vardera.

Den tredje synpunkten gäller frågan huruvida det är skäl att göra en distinktion mellan offentliga och privata kommentarer. Min inställning till den frågan kan förefalla paradoxal. Den juridiska ramen för domarens agerande är densamma vare sig kommentarerna sker offentligt eller privat fallet. Huruvida det är korrekt att yttra sig måste bedömas också mot den bakgrunden att privata kommentarer kan vara farligare än offentliga. De kan t.ex. leda till ryktesspridning. Sådana kommentarer är dessutom inte underkastade den kontroll som följer av offentlighet. Det kan därför åtminstone ibland vara skäl att förhålla sig mera kritiskt till privata kommentarer än till offentligt framförda synpunkter.

Slutligen kan det vara skäl att konstatera att diskussionen den här gången endast gäller kommentarer rörande avgöranden som domaren själv har tagit del i. Det är inte fråga om inlägg rörande domstolarna och domstolsväsendet i allmänhet eller om rättsvården i ett bredare perspektiv. Det kan vidare vara skäl att särskilja två situationer beroende på den målgrupp kommentarerna riktar sig till. Dels kan det vara fråga om uttalanden i massmedia som riktar sig till allmänheten, dels om uttalanden i facklitteratur eller fackliga tidskrifter. I fråga om den senare kategorin gäller diskussionen endast uttalanden efter det att domaren har deltagit i ett avgörande.

I dag är massmedias intresse för domstolarna och deras verksamhet stort. Den pressöversikt som dagligen görs i högsta domstolen och som inte är heltäckande vare sig beträffande medier eller beträffande nyheter innehåller nästan undantagslöst nyheter rörande rättsväsendet. Det är också skäl att anta att dessa nyheter starkt påverkar allmänhetens uppfattningar om rättsväsendet. Mellan 25 och 30 % av befolkningen har egna erfarenheter av rättsväsendet. Det får antas att denna del av befolkningen kompletterar sina egna erfarenheter med uppgifter som media tillhandahåller. Resten av befolkningen bildar sig uppenbarligen i hög grad en uppfattning om rättsväsendet på grundval av rapporteringen i massmedia. Den påverkar därigenom uppenbarligen väsentligt den bild av rättsväsendet som allmänheten har.

Rapporteringen sker med varierande precision. Medierna avgör huruvida och ur vilken synvinkel ett avgörande är av allmänt intresse. Den omständigheten att rapporteringen missat det som domaren själv uppfattat som väsentligt eller att budskapet är inexakt för en jurist är ett fenomen som man i stor utsträckning måste acceptera. Det kan vara fallet också om domaren inte riktigt känner igen målet på grundval av beskrivningen i massmedia. Ibland kan rapporteringen emellertid gå fullständigt snett. Det kan t.ex. ske när den ger en bild av att målet innehåller avgöranden i frågor som överhuvudtaget inte har varit föremål för bedömning. I så fall kan det vara nödvändigt att man försöker lägga debatten till rätta. Det är närmast dessa fall jag har för ögonen.

Vem skall då göra de? Skall domstolarna eller enskilda domare reagera på sådana felaktigheter? Domstolarnas möjligheter att reagera varierar bl.a. av den anledningen att endast några domstolar har informatörer som kan sköta sådana uppgifter som det nu är fråga om.
1
En del av svaret finns i rubriken till Anne Rambergs artikel: varför försvarar ingen domstolarna? Den rättspolitiska debatten i media Finland är anspråkslös. Rättsvetenskapare är snarare att ta till pennan när de ser anledning att kritisera domstolarna än för att försvara domstolarna. Påståendet är lyckligtvis en generalisering och det finns värdefulla undantag. Kritiska rättsvetenskapare noterar inte heller alltid den processuella sidan av ett mål: vad har varit föremål för prövning och vilka grunder har åberopats för de yrkanden som gjorts i målet. Advokatkåren och åklagarna är av förståeliga skäl inte särskilt aktiva i den här typen av debatt. Faktum är att ingen försvarar domstolarna om inte domstolarna själv gör det.

Om det finns ett starkt och akut behov att lägga förhållandena till rätta ligger det närmast till hands att låta andra än de domare som deltagit i avgörandet agera. I första hand kommer då informatören där en sådan finns. Därigenom undviker man att ledamöterna blir en klagomur och att de blir angripna för vad de sagt i sina kommentarer. Det kan vara viktigt att hålla ett avstånd mellan medlemmarna och medierna. Den omständigheten att informatören talar i domstolens namn behöver inte nödvändigtvis innebära att han eller hon ensam fört pennan när uttalandet har utformats.

Ibland kan situationen emellertid vara sådan att ett inlägg av informatören inte är tillräckligt. De två justitierådens inlägg rörande målen om pressfrihet gjordes efter det att ett anförande på juristdagen inför en stor publik av jurister hade publicerats. Det gällde därför att korrigera både missförstånd inom juristkåren och bland den stora allmänheten. Ett av inläggen om bortförande av barn var ett svar till en professor – inte jurist – som hanterade den tillämpliga lagstiftningen tämligen fördomsfritt och därigenom gav en tendentiös bild av högsta domstolens avgörande. Inlägget betingades också av debatten blivit helt missriktad och kraftigt känsloladdat. Min reaktion på justitieministerns uttalande innehöll tre element. För det första är det generellt sett olämpligt att justitieministern uttalar sig om enskilda mål. För det andra gäller detta i synnerhet om målet ännu är anhängigt. För det tredje, ifall ministern trots detta uttalar sig är det rimligt att kräva att han inte upprepar de misstag som andra redan gjort: kraven på precision förutsätter att ministern bemödat sig att ta reda på vad målet gäller. Endast det tredje elementet är av intresse i det här sammanhanget. Genom att justitieministern enligt medierna talat om en vårdnadstvist när frågan gällde bortförande av barn, bidrog han till att debatten var förvirrad.

Det finns självfallet gränser för vad en domare kan yttra sig om ifall han eller hon har deltagit i avgörandet. Den juridiska ramen för frågan finns i rättegångsbalken. I domareden sådan den utformats i 1 kap. 7 § rättegångsbalken förbinder sig domaren att varken innan dom avkunnas eller därefter uppenbara det rådslag, som rätten inom lyckta dörrar håller. Stadgandet kompletteras av 7 § lagen om offentlighet vid rättegång. Enligt det sker överläggning och omröstning utan att allmänheten och parterna är närvarande.

Av dessa stadganden följer att en domare inte kan uttala sig om vad som skett eller inte skett under överläggningen. Domaren kan alltså inte säga mer än det som framgår av domen. Han kan kanske säga det tydligare men löper då alltid risken att han samtidigt säger för mycket. Också av den anledningen är det i högsta grad önskvärt att domare inte deltar t.ex. i debatter om sådana avgöranden. I sådana debatter finns det dessutom en risk att också sådana synpunkter som inte tagits upp vid överläggningen får en betydelse för förklaringen.

De inlägg som gjorts av ledamöter av högsta domstolen har av den anledningen begränsats till frågan om vad avgörandet gäller medan kommentarerna inte har gällt domens innehåll. I viss utsträckning har det också varit fråga om att beskriva de lagregler och den problematik som aktualiserats i ett mål.

Kan man dra några slutsatser beträffande betydelsen av de inlägg som gjorts? Den frågan måste besvaras av andra. Jag konstaterar endast om diskussionen kring målen om pressfrihet tog slut efter justitierådens inlägg. I målet om bortförande av barn ledde de inlägg som gjorts till att diskussionen delvis och med dröjsmål fördes in på rättare spår. Ifråga om reaktionen på justitieministerns uttalande är det närmast fråga om en situation där det är sekundärt huruvida domaren deltagit i målet eller inte men där uttalanden av informatören inte är tillräckliga.

Skall man förhålla sig annorlunda till yttranden som riktar sig till juristerna? Det kan vara fråga om rättsvetenskaplig litteratur i allmänhet eller t.ex. om rättsfallsöversikter.

Här gäller givetvis samma begränsningar beträffande överläggning till dom som behandlats tidigare. Praxis i olika länder är varierande. Erfarenheterna från EG-domstolen innehåller en kuriositet som hänger samman med att avvikande åsikter inte där inte redovisas i domarna. Om man läser artiklar av domare kan man emellertid ibland få ett intryck av vad författaren tycke om utfallet i domen. Det kan också vara skäl att notera att det åtminstone tidigare ofta förekom i Danmark att domare gjorde översikter av rättspraxis i Ugeskrift for Retsvæsen.

Det är svårt att se varför domare i princip inte skulle få idka juridiskt författarskap. För ledamöter i de högsta domstolarna kan det svårligen ske utan att också mål, i vilka författaren deltagit, skulle kommenteras. Av sådana kommentarer kan man säkert dra slutsatser av omständigheter som indirekt kan återspegla vad som har förekommit under överläggningen. Urvalet av citerade rättsfall kan t.ex. antyda vilken vikt domaren själv eller andra inom domstolen tillmäter olika avgöranden. Det kan också vara fråga om ett understryka enskilda element i domar som kanske kunde undgå en läsare utan djupa insikter. Å andra sidan är det då fråga om omständigheter som en initierad läsare kanske borde kunna sluta sig till av domen eller som man åtminstone på sikt kan se i domstolens rättspraxis. Ur den synvinkeln är det också svårt att se att en deskriptiv beskrivning av rättspraxis skulle kunna uppfattas som en förhandsinställning som kunde utgöra grund för jäv i framtida mål. Situationen kan vara en annan om uttalandena är sådana att de antyder att skribenten anser att frågan i framtiden bör lösas på ett annat sätt.

I nyare debatt i Norden har önskemål om aktivare domare förts fram på senaste tid. Ramberg gör det när hon förvånas över att inte rättsväsendets företrädare i större utsträckning förklarar och försvarar rättsväsendet i allmänhet och domstolsväsendet i synnerhet. Carsten Smith har konstaterat att bland de vanskliga frågor domarna i ökande grad ställs inför är gränser för deras uttalanden till pressen eller andra medier. Han är öppen för en modifiering av den traditionella uppfattningen att det som domaren kan säga står i avgörandet och är för att en domare kan gå ut med förklaringar. Det motiveras av det obehag som missförstånd i pressen rörande enskilda avgöranden av Høyesterett gett anledning till.

Min uppfattning är att det i dagens läge kan vara nödvändigt att också domare deltar i en debatt rörande mål som han eller hin deltagit i där sådana inlägg är nödvändiga för att lägga förhållanden till rätta. Det bör emellertid ske med stor försiktighet och endast när pressmeddelanden eller kommentarer av en eventuell informatör inte bedöms som tillräckliga. När det gäller inlägg i rättsvetenskapliga alster eller som i övrigt riktar sig till juristerna kan en något större frihet godtas. I varje händelse går gränsen vid överläggniongssekretessen.