KKO:2008:114

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Målets bakgrund

RS, som avlagt juris kandidatexamen i Sverige, anmälde sig som ombud för bolaget Oy Rova-Rest Ab i ett mål som gällde utsökningsbesvär i Vasa tingsrätt.

RS hade inte avlagt finsk juris kandidatexamen. Han var inte heller behörig att uppträda som advokat i Finland eller Sverige.

Vasa tingsrätts beslut 26.2.2003

Tingsrätten fastställde att RS inte uppfyllde de i 15 kap. 2 § 1 eller 2 mom. avsedda behörighetskraven för rättegångsombud, varför han inte fick uppträda som rättegångsombud i det aktuella målet.

Vasa hovrätts beslut 31.10.2003

Med hänvisning till 2 § och 6 § lagen om genomförande av en generell ordning för erkännande av examina inom Europeiska gemenskapen fastställde hovrätten att av RS, som i Sverige avlagt juris kandidatexamen, krävdes ett obligatoriskt lämplighetsprov för att uppfylla behörigheten för ifrågavarande uppdrag. RS hade inte visat att han avlagt ett sådant prov. Tingsrättens avgörande ändrades inte.

Högsta domstolens beslut 5.10.2004

RS beviljades besvärstillstånd. I sina besvär yrkade RS att hovrättens avgörande upphävs eftersom han förvägrats rätten att uppträda som rättegångsombud inför finsk domstol trots att han erhållit en juridisk utbildning i ett annat medlemsland inom den Europeiska unionen.

Beträffande huvudsaken anförde Högsta domstolen att uttrycket "eller någon annan redbar person som har avlagt juris kandidatexamen" i 15 kap. 2 § 1 mom. (259/2002) rättegångsbalken avsåg en finsk juris kandidat- eller motsvarande tidigare examen. För RS:s del gällde frågan alltså om hans examen med stöd av annan lagstiftning kunde jämställas med en inhemsk examen.

Enligt 6 § 2 mom. lagen om erkännande av examina (1597/1992) kan obligatorisk anpassningstid eller obligatoriskt lämplighetsprov föreskrivas för tjänster, uppgifter och yrken om vilka stadgas genom förordning, då i dessa krävs noggrann kännedom om lagstiftningen i Finland och i vilka ständigt och i stor omfattning ingår rådgivning och bistånd som gäller lagstiftningen eller för vilkas del någon annan grundad anledning därtill föreligger.

Högsta domstolen anförde att utbildningsstyrelsen i sitt beslut av 21.5.2003 hade funnit att RS:s examensbevis medförde behörighet för tjänst eller uppgift för vilket krävs juris kandidatexamen efter att RS avlagt ett av Helsingfors universitet anordnat lämplighetsprov gällande den finska rättsordningens struktur och källor.

Högsta domstolen fann att uppdraget att fungera som rättegångsombud motsvarade en uppgift i vilken krävs noggrann kännedom om lagstiftningen i Finland och i vilken ingick ständig och omfattande juridisk rådgivning eller biståndsverksamhet. RS hade inte visat att han avlagt det ovan nämnda lämplighetsprovet. På grund av detta fick RS inte fungera som bolagets rättegångsombud i det ifrågavarande målet gällande utsökningsbesvär.

Hovrättens beslut ändrades inte.

Saken har avgjorts av justitieråden Riitta Suhonen, Gustaf Möller, Eeva Vuori, Kari Kitunen och Liisa Mansikkamäki. Föredragande Satu Saarensola.

Extraordinärt ändringssökande i Högsta domstolen

RS anhängiggjorde en ansökan om återbrytande av laga kraft vunnen dom. Som grund anförde RS att Högsta domstolens beslut hade grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag eftersom Högsta domstolen inte hade beaktat RS:s långvariga yrkeskunskap och yrkeserfarenhet i sitt avgörande. Därför stred beslutet mot 6 § 4 mom. (940/2002) lagen om erkännande av examina. Högsta domstolen hade också underlåtit att tillämpa förordningen om godkännande av vissa bestämmelser i överenskommelsen mellan de nordiska länderna (652/1998) och själva överenskommelsen om nordisk arbetsmarknad. Enligt RS uppvisar den juridiska utbildningen i Sverige och Finland inga väsentliga skillnader.

Ytterligare har RS i sin ansökan framfört att i 15 § lagen om erkännande av examina föreskrivs särskilt att lagen inte skall ha inverkan på en sådan behörighet eller rätt att utöva yrke som har uppnåtts innan lagen träder i kraft. Vidare har RS motiverat sin ansökan med att bestämmelsen i 15 kap. 2 § rättegångsbalken inte har notifierats av Finland i enlighet med artikel 12 i direktivet 89/48/EEG. Därför kunde lagrummet enligt RS inte tillämpas till förfång för honom.

Högsta domstolens avgörande

Motivering

Om ärendets bakgrund

1. Ostridigt i saken är att RS år 1983 har avlagt juris kandidatexamen i Sverige, samt att RS därefter livnärt sig på juridisk rådgivning och verksamhet som juridiskt ombud i Finland i över tjugo års tid.

2. Enligt 15 kap. 2 § 1 mom. (259/2002) rättegångsbalken får såsom rättegångsombud eller rättegångsbiträde anlitas en advokat eller någon annan redbar person som har avlagt juris kandidatexamen och som annars är lämplig och skickad för uppdraget samt som inte är försatt i konkurs och vars handlingsbehörighet inte har begränsats. Denna bestämmelse, som innebar en skärpning av kompetenskraven för rättegångsombud och rättegångsbiträden, trädde i kraft 1.6.2002.

3. År 2003 har Vasa tingsrätt med hänvisning till 15 kap. 2 § 1 mom. rättegångsbalken ansett RS vara obehörig att företräda bolaget Oy Rova-Rest Ab i ett mål som gällde utsökningsbesvär eftersom RS inte avlagt finländsk juris kandidatexamen.

4. Genom en till utbildningsstyrelsen riktad ansökan har RS anhållit om att få sin svenska examen erkänd i Finland. Utbildningsstyrelsen har i sitt beslut av 21.5.2003 fastställt att RS:s examen medför behörighet till tjänst eller uppgift för vilken det krävs juris kandidatexamen efter det RS avlagt ett lämplighetsprov om den finska rättsordningens struktur och källor.

5. I sin klagan till hovrätten över tingsrättens avgörande har RS åberopat sin 20-åriga yrkeserfarenhet i Finland. Hovrätten förkastade klagan.

6. I sin besvärsskrift till Högsta domstolen har RS åter uppgett sin arbetserfarenhet som en grund för ändringsansökan. Högsta domstolen ändrade inte slutresultatet i hovrättens avgörande (HD 2004:98, givet 5.10.2004).

Frågeställning

7. I ärendet är det fråga om Högsta domstolens ovannämnda beslut 5.10.2004 grundar sig på uppenbart oriktig tilllämpning av lag och därför skall återbrytas med stöd av 31 kap. 7 § 1 mom. 4 punkten rättegångsbalken. Såsom högsta domstolen konstaterat i beslutet 5.10.2004 avser hänvisningen till juris kandidatexamen i 15 kap. 2 § 1 mom. rättegångsbalken en i Finland avlagd examen. Frågan i ärendet gäller således påstådd oriktig tillämpning av den särskilda lagstiftning som reglerar erkännandet av utländska examina.

8. Sökanden hävdar i första hand att Högsta domstolens beslut 5.10.2004 grundats på uppenbart oriktig tillämpning av lag då domstolen vid sin bedömning inte har beaktat hans yrkeserfarenhet. Enligt sökanden följer det av 6 § 4 mom. lagen om erkännande av examina att hans arbets- och yrkeserfarenhet borde ha tillmätts betydelse.

Erkännande av examina inom Europeiska gemenskapen

Relevanta bestämmelser om grunderna för erkännande

9. Inom Europeiska unionen har förutsättningarna för erkännande av examensbevis utfärdade i en annan medlemsstat reglerats genom direktiv. Bestämmelserna i direktivet 89/48/EEG om en generell ordning för erkännande av examensbevis över behörighetsgivande högre utbildning som omfattar minst tre års studier har i Finland genomförts huvudsakligen med lagen om erkännande av examina. Numera har denna lag upphävts genom lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer (1093/2007). Den sistnämnda lagen har antagits för att i finsk lagstiftning införliva bestämmelserna i direktivet 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer, som ersatt det numera upphävda direktivet 89/48/EEG. Vardera direktivet ger emellertid uttryck för ett likartat system för erkännande av examina.

10. Direktivet 89/48/EEG avser reglerad yrkesverksamhet, det vill säga en yrkesverksamhet i den mån innehav av ett examensbevis direkt eller indirekt, på grund av lagar och andra författningar, är ett villkor för att utöva denna verksamhet eller en form därav i en medlemsstat (artikel 1 punkt d). En verksamhet som rättegångsombud eller rättegångsbiträde, som enligt 15 kap. 2 § 1 mom. rättegångsbalken förutsätter innehav av juris kandidatexamen, faller således inom tillämpningsområdet för sagda direktiv och lagen om erkännande av examina.

11. I 2 § 1 mom. (419/1997) lagen om erkännande av examina ingår en grundläggande bestämmelse om erkännande av minst treårig högskoleexamen eller yrkesexamen. Som utgångspunkt gäller enligt lagrummet att en minst treårig högskoleexamen som avses i gemenskapens bestämmelser om erkännande ger samma behörighet eller rätt att utöva ett yrke som en i Finland avlagd examen och i Finland fullföljd praktik. Nämnda bestämmelse baserar sig på regeln i artikel 3 i direktivet 89/48/EEG.

12. I 6 § lagen om erkännande av examina regleras de fall där den utbildning som i Finland krävs för en tjänst, en uppgift eller ett yrke väsentligt avviker från den utbildning som framgår av ett examensbevis med ursprung i en annan medlemsstat. I dessa fall kan vissa tilläggskrav ställas. Enligt 6 § 1 mom. (579/1994) kan det för erhållande av behörighet eller rätt att utöva ett yrke krävas att sökanden genomgår en anpassningstid på högst tre år eller ett lämplighetsprov. Enligt 6 § 2 mom. kan sökanden välja mellan anpassningstid och lämplighetsprov. Obligatorisk anpassningstid eller obligatoriskt lämplighetsprov kan föreskrivas för tjänster, uppgifter och yrken om vilka stadgas genom förordning, då i dessa krävs noggrann kännedom om lagstiftningen i Finland och i vilka ständigt och i stor omfattning ingår rådgivning och bistånd som gäller lagstiftning eller för vilkas del någon annan grundad anledning därtill föreligger. Genom 5 § förordningen om genomförande av en generell ordning för erkännande av examina inom Europeiska gemenskapen (520/1997) har ett krav på obligatoriskt lämplighetsprov uppställts i fråga om tjänst eller uppgift för vilken det krävs juris kandidatexamen. Lämplighetsprovet ordnas enligt förordningen av Helsingfors universitet.

13. Genom lag 940/2002 tillfogades till lagen om erkännande av examina en ny bestämmelse, 6 § 4 mom. Lagändringen trädde i kraft 1.12.2002. Enligt det nya momentet kan anpassningstid eller lämplighetsprov inte krävas om sökandens arbets- eller yrkeserfarenhet täcker den skillnad som avses i 1 mom.

14. Den ovan nämnda regleringen i 6 § lagen om erkännande av examina baserar sig på artikel 4 i direktivet 89/48/EEG, som innehåller undantag från den huvudregel som upptas i artikel 3 samt 2 § i den inhemska lagen. I fråga om tjänst eller uppgift för vilken det krävs juris kandidatexamen gäller således ett system som innefattar tilläggskrav, och i dessa fall består tilläggskravet i första hand av ett lämplighetsprov. Enligt 6 § 4 mom. kan sådant prov dock inte krävas, om sökandens arbets- eller yrkeserfarenhet täcker skillnaden i utbildningarna.

Beslutsordningen

15. Enligt 8 § lagen om erkännande av examina är det utbildningsstyrelsen som i Finland fattar beslut om den behörighet för en tjänst eller uppgift som ett examensbevis eller ett dokument över utbildning medför. Den som ansöker om sådant erkännande skall tillställa utbildningsstyrelsen de utredningar som behövs för behandlingen av ansökan. Enligt 9 § 3 mom. (1023/2000) nämnda lag fastställs vid behov behörighet för en tjänst eller uppgift för vilken det fordras en viss namngiven examen eller vissa fastslagna studier, på det sätt som anges i lagen. I ett sådant beslut fastställs vid behov de tilläggskrav som avses i 5 eller 6 §. Bestämmelserna i 8 och 9 § grundar sig på artikel 9, stycke 1 i direktivet 89/48/EEG, enligt vilket medlemsstaterna skall ange de berörda myndigheter som är bemyndigade att motta ansökningar och fatta de beslut som åsyftas i direktivet.

16. Såväl direktivet 89/48/EEG som den inhemska lagen om erkännande av examina ger således vid handen att då fråga är om situationer där ett utländskt examensbevis inte automatiskt skall erkännas såsom likvärdigt med ett inhemskt examensbevis på det sätt som avses i artikel 3 i direktivet och 2 § 1 mom. lagen om erkännande av examina, utan där bestämmelserna i 6 § om tilläggskrav blir tillämpliga i enlighet med artikel 4 i direktivet, är beslutsfattandet anvisat till en särskild myndighet. Däremot framgår det av EG-domstolens avgöranden att den förpliktelse som följer av artikel 3 gäller varje myndighet som kontrollerar tillträde till ett reglerat yrke (dom 8.7.1999 i målet C-234/97 Fernández de Bobadilla, REG 1999, s. I-4773, punkt 27, samt 14.7.2005 i målet C-141/04 Peros, REG 2005, s. I-7163, punkt 37). Senast har EG-domstolen i sin dom 4.12.2008 i målet C-151/07 Chatzithanasis (ej ännu publicerad i rättsfallssamlingen) uttalat att artiklarna 1 a, 3 och 4 i direktiv 92/51/EEG, där de relevanta bestämmelserna är identiska med direktiv 89/48/EEG, skall tolkas så, att de behöriga myndigheterna i en värdmedlemsstat enligt artikel 3 i direktivet är skyldiga, om inte annat följer av artikel 4 i samma direktiv, att erkänna ett examensbevis som har utfärdats av en behörig myndighet i en annan medlemsstat (punkterna 33 - 34 i domen). I RS:s fall har det varit fråga om en situation som faller under bestämmelserna i artikel 4 i direktivet. En särskild myndighet skall motta ansökningar och ta ställning till de tilläggskrav som kan och bör ställas samt bedöma i vilken mån sådana krav kompenseras av den arbets- eller yrkeserfarenhet som sökanden dokumenterat i sin ansökan (jämför det ovan nämnda avgörandet Fernández de Bobadilla, punkt 34, där det framgår att ifall medlemsstaten underlåtit att införa ett vederbörligt förfarande för erkännande ankommer det på det offentliga organ som avser att tillsätta en tjänst att självt undersöka om det examensbevis sökanden erhållit i en annan medlemsstat, i förekommande fall tillsammans med praktisk erfarenhet, skall likställas med det behörighetsbevis som krävs).

17. I Finland är utbildningsstyrelsen enligt lagen om erkännande av examina den myndighet som skall sköta de uppgifter som avses i punkt 16 ovan. Ett beslut av utbildningsstyrelsen om att en person uppfyllt de särskilda krav som bör ställas för att hans utländska examen skall anses likvärdig med en viss finländsk examen innebär att vederbörande därefter är i detta avseende behörig för all reglerad yrkesverksamhet där ifrågavarande examen, i det nu aktuella fallet en juris kandidatexamen, fordras. I utbildningsstyrelsens här avsedda beslut kan ändring sökas i den ordning som stadgas i förvaltningsprocesslagen. Utbildningsstyrelsen kan även ge ett nytt beslut, såsom skett i RS:s fall, där hans behörighet med beaktande av hans yrkeserfarenhet erkänts med ett nytt beslut 15.6.2005.

Slutsats

18. Då fråga är om ett examensbevis som avses i 6 § lagen om erkännande av examina (artikel 4 i direktivet 89/48/EEG), det vill säga i fall där bestämmelserna om tilläggskrav är tillämpliga, skall bedömningen av de särskilda förutsättningar som enligt 6 § gäller erkännandet av ett sådant examensbevis bedömas av utbildningsstyrelsen. Det ankommer inte på de allmänna domstolarna att i enskilda fall avgöra om den som vill uppträda som rättegångsombud eller rättegångsbiträde kan anses uppfylla de krav som enligt sagda lag gäller för att en persons yrkeskvalifikationer skall anses motsvara en finländsk juris kandidatexamen.

19. Den omständigheten att Högsta domstolen i sitt beslut 5.10.2004 inte tillämpat den av sökanden åberopade bestämmelsen i 6 § 4 mom. lagen om erkännande av examina och låtit bli att ta ställning till betydelsen av den arbets- och yrkeserfarenhet som RS tillägnat sig i Finland kan således inte anses utgöra uppenbart oriktig rättstillämpning såsom sökanden hävdat. Yrkandet på att beslutet skulle återbrytas saknar därför grund.

Den nordiska överenskommelsen

20. Sökanden har även åberopat överenskommelsen om nordisk arbetsmarknad från 24.10.1990, som införlivats i finsk rätt genom förordningen om ikraftträdande av överenskommelsen mellan de nordiska länderna om nordisk arbetsmarknad för personer som genomgått en behörighetsgivande högre utbildning omfattande minst tre års studier (652/1998), samt lagen om godkännande av vissa bestämmelser i densamma (651/1998). Enligt bestämmelserna i artikel 2 gäller överenskommelsen i första hand personer som från en av de avtalsslutande staterna erhållit legitimation, auktorisation eller annan form av rättsligt godkännande som yrkesutövare. I detta fall är det inte fråga om sådant erkännande.

21. Överenskommelsen innehåller även en bestämmelse i artikel 2 stycke 5 enligt vilken anställning för vissa tjänster som på grund av lagstiftning eller andra regler kräver en inhemsk utbildning också kan sökas av den som i en annan avtalsslutande stat har genomgått en utbildning som i stort sett motsvarar den föreskrivna. I enlighet därmed stadgas i 2 § lagen om godkännande av vissa bestämmelser i den ovan nämnda överenskommelsen att då högskoleexamen uppställts som behörighetsvillkor för en offentlig tjänst eller befattning uppfylls ett sådant behörighetsvillkor för medborgare i de nordiska länderna av en i något annat nordiskt land avlagd examen som i stort sett motsvarar en i Finland avlagd examen.

22. Med offentlig tjänst avses enligt lagen tjänst hos staten, en kommun eller samkommun samt tjänst och befattning hos en självständig offentligrättslig anstalt (2 § 2 mom.) och med offentlig befattning uppdrag i arbetsavtalsförhållande hos en kommun eller samkommun (2 § 3 mom.). Uppdraget att fungera som rättegångsombud omfattas därför inte av det som i 2 § stadgas om behörighetsvillkor. RS:s påstående om att Högsta domstolens beslut 5.10.2004 grundat sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag när den nordiska överenskommelsen och lagen om dess ikraftträdande inte har beaktats är således utan grund.

RS:s övriga påståenden

23. Enligt 15 § lagen om erkännande av examina tillämpas lagen även på examensbevis som utfärdats innan lagen trädde i kraft, det vill säga innan 1.1.1994. Lagen inverkar inte på en sådan behörighet eller rätt att utöva yrke som uppnåtts innan lagen trädde i kraft. Genom att biträda eller företräda klienter i enskilda mål har RS inte före 1.1.1994 uppnått någon sådan behörighet eller rätt att utöva yrke som skulle vara av betydelse i detta avseende. Lagen om erkännande av examina har således inte haft någon sådan inverkan på RS:s rättigheter som skulle vara i strid med förbudet mot lagstiftning med retroaktiv verkan.

24. RS har hävdat att 15 kap. 2 § 2 mom. rättegångsbalken inte har kunnat tillämpas i målet eftersom Finland har underlåtit att anmäla en ändring av lagrummet till Europeiska unionens kommission. Högsta domstolen konstaterar att det lagrum som har tillämpats i ärendet är 15 kap. 2 § 1 mom. Oavsett vilketdera momentet RS åsyftat med sin invändning står det klart att den anmälningsplikt som han avser är medlemsstatens skyldighet att till kommissionen överlämna texterna till de centrala bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av direktiv 89/48/EEG (artikel 12 i direktivet). Högsta domstolen konstaterar att den rättspraxis från Europeiska gemenskapernas domstol som gäller konsekvenserna av en underlåtenhet att uppfylla en sådan skyldighet till förhandsanmälan av tekniska föreskrifter som uppställts genom direktiv 98/34/EG (t.ex. dom 8.11.2007 i målet C-20/05 Schwibbert, REG 2007, s. I-9447) inte är tillämplig när det är fråga om den skyldighet som medlemsstaterna alltid åläggs i ett direktiv att underrätta kommissionen om den nationella lagstiftning som antagits för att följa ett direktiv eller på det område som omfattas av ett direktiv. Denna sistnämnda anmälningsplikt är inte jämställbar med en sådan anmälningsplikt som följer av direktivet om tekniska föreskrifter.

25. RS har inte heller annars till stöd för sin ansökan anfört sådana grunder på vilka Högsta domstolens beslut med stöd av 31 kap. 7 § rättegångsbalken kunde återbrytas.

Beslut

RS:s ansökan avslås.

Saken har avgjorts i plenum av president Pauliine Koskelo samt justitieråden Kari Raulos, Mikko Tulokas (skiljaktig), Lauri Lehtimaja (skiljaktig), Kati Hidén, Gustav Bygglin, Pertti Välimäki (skiljaktig), Pasi Aarnio, Juha Häyhä (skiljaktig), Hannu Rajalahti, Ilkka Rautio, Timo Esko, Soile Poutiainen, Marjut Jokela och Jukka Sippo. Föredragande Risto Niemiluoto.

De skiljaktiga ledamöternas yttranden

Justitierådet Häyhä: Jag är skiljaktig med majoriteten till den del som gäller punkterna 18 och 19 (slutsats). Som votum yttrar jag följande:

I sitt beslut 5.10.2004 ansåg Högsta domstolen att uppdraget att fungera som rättegångsombud motsvarade en i 6 § 2 mom. lagen om erkännande av examina avsedd uppgift i vilken krävs noggrann kännedom om lagstiftningen i Finland och i vilken ständigt och i stor omfattning ingår rådgivning och bistånd som gäller lagstiftning. Enligt Högsta domstolen hade RS inte visat att han avlagt det i utbildningsstyrelsens beslut avsedda lämplighetsprovet. På grund av detta fick RS enligt beslutet inte fungera som rättegångsombud i målet.

Som framkommer i punkt 15 i majoritetens motiveringar är det utbildningsstyrelsen som har den allmänna kompetensen att fatta beslut om den behörighet för en tjänst eller uppgift som ett examensbevis medför. I ifrågavarande fall hade utbildningsstyrelsen ansett att RS har den avsedda behörigheten efter att ha avlagt det lämplighetsprov som nämns i beslutet. Behörighetsbedömningen hade alltså lämnats öppen till denna del. Varken lagen om erkännande av examina eller direktivet 89/48/EEG ger vid handen att vederbörande myndigheter inte hade kompetens att göra den slutgiltiga kontrollen av behörigheten i sådana fall, där utbildningsstyrelsen i sitt beslut har lämnat behörighetsfrågan öppen och beroende av efterkommande omständigheter på sätt som här är fallet. Med hänsyn till Högsta domstolens motiveringar i beslutet 5.10.2004 hade RS uppenbarligen uppfyllt kraven för behörigheten om han i rätten hade kunnat intyga att han avlagt det ovannämnda lämplighetsprovet.

I Högsta domstolen hade RS uttryckligen yrkat att hans erfarenhet täcker eventuella skillnader mellan den finska och svenska juristexamen. Med hänsyn till Högsta domstolens beslut samt 6 § 2 mom. lagen om erkännande av examina var uppdraget att fungera som rättegångsombud i och för sig en uppgift för vilken kunde föreskrivas obligatorisk anpassningstid eller obligatoriskt lämplighetsprov. Enligt 6 § 4 mom. lagen om erkännande av examina kan varken anpassningstid eller lämplighetsprov dock krävas om sökandes arbets- eller yrkeserfarenhet täcker den skillnad som avses i 1 mom. nämnda paragraf. Under dessa förhållanden borde Högsta domstolen inte ha förvägrat RS rätten att fungera som rättegångsombud enbart på den grunden att han inte genomgått ett lämplighetsprov.

Med hänsyn till formuleringen i utbildningsstyrelsens beslut samt att lagen inte kan anses vara klar och entydig på denna punkt är det dock snarare fråga om att lagen har lämnat utrymme för olika tolkningar än att Högsta domstolens tillämpning av lag skulle ha varit uppenbart oriktig. Fördenskull saknas det skäl att återbryta beslutet.

Till övriga delar är jag enig med majoriteten.

Justitieråden Välimäki och Tulokas, var och en i sin tur, var ense med justitierådet Häyhä.

Justitierådet Lehtimaja: I stället för punkterna 18 och 19 (slutsats) yttrar jag följande:

Med beaktande av 8 § lagen om erkännande av examina är det i och för sig berättigat att anse att det inte ankommer på de allmänna domstolarna att i enskilda fall avgöra om de i 6 § 4 mom. avsedda tilläggskraven blivit uppfyllda.

Å andra sidan kan det på goda grunder hävdas att Högsta domstolen i sitt beslut 5.10.2004 borde ha uttalat sig över betydelsen av den arbets- och yrkeserfarenhet som RS inhämtat i Finland och som han uttryckligen åberopat. Utbildningsstyrelsen hade ju redan 21.5.2003 ansett att RS hade den avsedda behörigheten efter att ha avlagt det i 6 § 4 mom. åsyftade lämplighetsprovet. Enligt sagda lagrum kan detta lämplighetsprov dock kompenseras av sökandens arbets- eller yrkeserfarenhet. Det var ostridigt att RS livnärt sig på juridisk rådgivning och verksamhet som juridiskt ombud i Finland i över tjugo års tid. Ändå hade utbildningsstyrelsen i sitt beslut inte tagit någon som helst ställning till betydelsen av RS:s långvariga arbets- och yrkeserfarenhet. Under dessa förhållanden skulle det enligt min mening ha varit skäl för Högsta domstolen att vid sidan av utbildningsstyrelsens ifrågavarande beslut beakta den erfarenhet som RS uttryckligen åberopat, då Högsta domstolen hade att avgöra om RS hade den behörighet som avses i 15 kap. 2 § 1 mom. rättegångsbalken.

Då Högsta domstolen inte alls yttrat sig över betydelsen av den arbetserfarenhet som RS åberopat, förblir det oklart om Högsta domstolen ansåg att den inte var behörig att ta ställning till saken eller om den bedömde att RS:s erfarenhet saknade materiell relevans i saken.

Med hänsyn till att regleringen av beslutsordningen under dessa konkreta omständigheter lämnar rum för tolkning anser jag att Högsta domstolens tillämpning av lag inte varit uppenbart oriktig.

Till övriga delar är jag enig med majoriteten.