President Pauliine Koskelos tal vid festen i anledning av högsta domstolens märkesår 1809 den 1. oktober 2009

Ärade Republikens president,
ärade statsminister,
ärade riksdagens vice talman,
ärade kansler,
ärade nordiska kollegor, dear Chief Justice Rask,
ärade ordförande för grundlagsutskottet,
mina vördade företrädare,
monsieur le juge, membre de la cour de justice des communautés européennes,
ärade författare av vår festskrift, som jag genast samtidigt vill tacka för Er insats
bästa inbjudna gäster och arbetskamrater

Jag hälsar Er alla varmt välkomna till denna fest. Det pågående märkesåret i vår nationella historia har fått stor uppmärksamhet ur olika perspektiv. I dag är temat den högsta nationella rättskipningens 200-åriga resa. Hågkomsten av den ingår i en mera omfattande serie av händelser under märkesåret.

För exakt ett år sedan firade högsta domstolen sin 90-årsfest. I dag firar vi 200-årsfest. Om nio år är det dags att fira 100-årsfesten. Så här kan det gå till endast i Finland!

För tvåhundra år sedan ledde yttre omständigheter som hänförde sig till stormaktspolitiken till en händelseutveckling som blev viktig för finländarna på ett historiskt vittgående sätt, framför allt därför att förändringen i den politiska ställningen innebar början på uppbyggnaden av de högsta nationella institutionerna. Uppkomsten av regeringskonseljens / senatens justitiedepartement som det högsta rättskipningsorganet var ett väsentligt led i denna förändring.

Den 1 oktober är högsta domstolens traditionella årsdag. I bakgrunden finns inrättandet av det självständiga Finlands högsta domstol 1918. Denhär gången anknyter dock årsdagen på ett utmärkt sätt till hågkomsten av det tidigare skede som hänför sig till uppkomsten av storfurstendömet Finland och skapandet av en nationell grund för den högsta rättskipningen. För att beskriva det skedets betydelse räcker det med att konstatera att när högsta domstolen inledde sin verksamhet 1918 skedde detta som ett kontinuum där de anställda vid senatens justitiedepartement övergick i högsta domstolens tjänst. I och med regeringsformen fick oavhängighetsgarantierna ett innehåll som överensstämmer med rättsstaten, men funktionellt stöptes det självständiga Finlands högsta domstol i senatens justitiedepartements form.

Samtidigt som vi minns början på autonomins tid som de nationella institutionernas märkesår, är det vid sidan av förändringen väsentligt att komma ihåg det som inte ändrades, dvs. att den svenska lagstiftningen förblev grunden för Finlands rättsordning. Det rättsliga bandet till det tidigare moderlandet bevarades. Samtidigt kvarstod rättstraditionens västliga förbindelse.

Detta är dock inte en historisk översikt, utan ett hälsningstal - om än faktaspäckat. Det är trevligare att yvas över prestationer än att granska de utmaningar som vi står inför. I rådande omständigheter är det senare dock viktigare, också en festdag.

Republikens president spelar en betydande roll för rättsväsendet som den som utnämner alla ordinarie domare. Detta stödjer och stärker domstolarnas oberoende ställning. Utnämningskulturens utveckling är och kommer att vara en av rättsväsendets nyckelfrågor. Främjande av rättsstaten över huvud är allas vår gemensamma strävan. Vi sätter stort värde på Republikens presidents närvaro vid detta evenemang under rättskipningens märkesår.

Likaså sätter vi stort värde på statsministerns deltagande i denna fest. Regeringens och rättsväsendets gemensamma strävanden och gemensamma engagemang är nödvändiga förutsättningar för att det rättsskydd som tillkommer medborgarna ska kunna tillgodoses. Det är viktigt att ansvaret för samhällets rättstatliga grundstrukturs tillstånd upplevs som gemensamt inom statsrådskretsar.

Riksdagens ställning som utövare av å ena sidan lagstiftningsmakten och å andra sidan budgetmakten är av avgörande vikt för både rättsväsendets grunduppgift och dess verksamhetsförutsättningar. Domstolarnas arbete med att tillämpa och tolka lagarna har direkt samband med riksdagens arbete, hur oberoende rättskipningen än är. Utan bra lagstiftning eller tillräckliga resurser är det svårt att upprätthålla en rättskipning som motsvarar medborgarnas rättigheter och behov. De pågående och kommande reformerna av rättsväsendet liksom rättsstatens stabila grunder över huvud är beroende av riksdagens stöd. Att riksdagens presidium och utskott är representerade här är viktigt för oss.

Jag nämnde statsorganens gemensamma ansvar för rättsväsendets funktionsförmåga. Det är särskilt viktigt därför att rättsskyddet är det enda området där rättsligt bindande internationella förpliktelser ställer stränga och exakta krav på oss med avseende på vad som måste kunna erbjudas medborgarna. De kraven gäller under alla förhållanden, oberoende av ekonomiska, politiska och andra konjunkturer. Härav följer ett stort ansvar för statsmakten, oss alla. Hittills har man inte lyckats sköta det tillräckligt bra. Uppgiften är inte övermäktig för ett sådant land som vårt. Problemet är att det inte har satsats tillräckligt på saken.

Det är fråga om att uppfylla de grundläggande grund- och människorättsförpliktelserna, men inte bara det. Det är skäl för de politiska beslutsfattarna att komma ihåg att beakta vilken betydelse rättssystemets funktionsförmåga har för stabila samhällsförhållanden som upprätthåller förtroendet. För det andra är det skäl att fundera vem som har nytta av och vem som lider av att systemet fungerar bristfälligt. En korrigering av situationen är inte enbart beroende av tillräckliga ekonomiska resurser. Lika väsentligt är att de organisatoriska och funktionella strukturerna förnyas i överensstämmelse med kraven på 2000-talets rättsstat. De reformer som det redan fattats beslut om måste slutföras, överföras från papperet till realvärlden.

Under märkesåret har det spekulerats om hur det skulle ha gått för Finland om saker och ting skulle ha ändat annorlunda för två hundra år sedan. För rättsvårdens del verkar det som om det uppenbarligen skulle ha stått mycket bättre till hos oss, om kontakten till det tidigare moderlandet inte skulle ha brutits. Jämförelser som gjorts inom Europarådet visar nämligen att i Sverige är satsningen på rättsväsendet i förhållande till befolkningen en tredjedel större än i Finland på årsnivå. Våra system liknar varandra mycket och är därför jämförbara, men den relativa satsningen är avsevärt mycket större i Sverige. Den betydande skillnaden förklaras inte med att man slösar i Sverige. Jämförelsen är ett kargt bevis på en situation som ger oss orsak att allvarligt tänka efter på denhär sidan av Bottniska viken. Risken är att Finland profilerar sig som ett land där det i stället för rättsskydd erbjuds gottgörelser för dess brister. Det vill vi knappast.

Vid sidan av vårt tidigare moderland har vi mycket att lära oss även av de andra nordiska länderna, vars högsta domstolars presidenter till min stora glädje är närvarande här. Till exempel när det gäller organiseringen av domstolarnas centralförvaltning har Finland blivit något av en konstighet med ett system som bygger på ministerieförvaltning, vars principiella och praktiska problem blir allt mera uppenbara. Framför allt Danmark verkar ha lyckats organisera centralförvaltningen så att domstolarnas strukturella oavhängighet är tryggad när bland annat budgetberedningen och resursfördelningen befinner sig "på en armlängds avstånd" från de politiska intressena som gäller rättskipningens innehåll. I de andra nordiska länderna är också centralförvaltningens stödinsats för utvecklandet av domstolarna av en annan klass än hos oss. Avsaknaden av en modern organisatorisk grund har gjort att vi hamnat efter i förhållande till våra närmaste referensländer.

Till de mest akuta problemområdena hos oss hör domstolarnas dataadministration och personalens utbildning, som ingendera motsvarar tidens krav där de står under ministeriets ledning. Utvecklingsansvaret för domarnas fortbildning har i år överförts på domstolsväsendet. Genom att omorganisera det strategiska, kvalitativa och innehållsliga planeringsansvaret kan man sträva efter bättre resultat. Att erbjuda utbildning som motsvarar kraven är emellertid också en resursfråga.

I och med de stora förändringarna i samhället och rättsordningen har domstolarnas uppgifter blivit allt mera krävande. Till och med domstolarnas roll har förändrats när de numera allt oftare blir tvungna att utöva normkontroll i olika former. Vi måste ha bättre beredskap än tidigare att erbjuda domarna sådan utbildning som uppgifterna förutsätter och stödja utvecklandet av yrkesskickligheten. När kraven är stora måste man få faktiska möjligheter att uppfylla dem.

När det gäller dataadministrationen är den rådande situationen olycklig. Regeringskonseljens justitiedepartement måste på sin tid lösa många problem i anslutning till organiseringen av verksamheten. Jag skulle ändå inte tro att de hade några stora problem med skrivredskapen som skulle ha stört verksamheten. Inom 2000-talets rättsväsende är situationen en annan: den grundläggande datatekniken fungerar inte. Detta är ett exempel på hur långvarigt och felaktigt sparande har kommit till vägs ände. I grund och botten är det inte fråga om datateknik, utan om problem med ledning och organisation.

Till ledarskap hör att väsentliga utvecklingsbehov och problem först identifieras, sedan erkänns och därefter åtgärdas. Ledarskapets kvalitet syns också däri om den politiska viljan eller behov eller mål som gäller organisationens uppgifter omvandlas till praktiska åtgärder. Om saker och ting skulle ha varit i skick i detta avseende, skulle vi inte tampas med dagens problem. Finland bör och behöver inte vara justitieförvaltningens u-land, där domarna inte har fungerande arbetsredskap eller sådana utbildningsmöjligheter som deras uppgifter kräver. Problemen är ett gammalt arv, men det minskar inte vårt ansvar för att rätta till dem.

Jag har här talat om sådant som gäller rättsväsendet i allmänhet och inte specifikt om högsta domstolen. Detta därför att det blir allt viktigare att se rättsväsendet som en funktionell helhet, där allt hänger samman. Uttryckligen ur medborgarnas synvinkel är nivån på rättsskyddet på ett avgörande sätt beroende av att varje länk i rättskedjan fullgör sin uppgift. Hovrätternas roll som sista rättsinstans i största delen av fallen ger dem ett stort ansvar som garanter för rättsskyddets materiella och procedurmässiga nivå. Också ansvaret för att de grundläggande och mänskliga rättigheterna samt EU-rätten iakttas ankommer på varje domare och varje rättsinstans, inte enbart på högsta domstolen.
Dagens utmaningar kräver också betydande intern förnyelse av rättsväsendet. Av domarna krävs allt mångsidigare insikt om frågor och fenomen i samhället. Samtidigt krävs traditionell självständig prövning och beslutsfattande samt över huvud omsorg om den intellektuella oavhängigheten.

Oberoende av hur viktig oavhängigheten i rättskipningen framstår är det även viktigt att komma ihåg att oavhängigheten inte befriar någon från att förstå eller erkänna det faktum att varje domstol behöver effektiv ledning och utveckling. Det är också väsentligt att den kraft som påverkar vardagsarbetet i varje instans är medvetenheten om den egna insatsen i helheten och den kvalitetskedja som den bildar. Ministeriets resultatledning av domstolarna har länge bedrivits på ett sätt som tyvärr stöder kvantitet på bekostnad av kvalitet. Det är skäl att förbättra metoderna. Även här vore det önskvärt att chefsdomarna själva skulle ta initiativ.

Till sist vill jag särskilt hälsa högsta domstolens president emeritus Curt Olsson, som tidigare denna vecka har uppnått den aktningsvärda åldern av 90 år och som vi har glädjen att lyckönska med anledning av bemärkelsedagen. President Olsson är också värd ett särskilt tack för den roll som han hade för 30 år sedan när högsta domstolen reformerades till en prejudikatsdomstol. Ändringen var nödvändig och viktig. Högsta domstolens roll är inte att rätta till enskilda avgöranden, utan prejudikatsarbete. Detta system bidrar till att framhäva vikten av högklassig rättskipning i de lägre domstolarna, eftersom förutsättningarna för prejudikatsarbetet i hög grad är beroende av standarden på de lägre domstolarnas domar. Viktigt för besvärstillståndsprövningen är inte bara om det finns ett behov av prejudikat utan också om det ärende där besvärstillstånd begärs lämpar sig som prejudikatsgrund. Prejudikat kan inte meddelas utgående från vad som påståtts i ärendet utan vad som har utretts. Rättskedjands stora betydelse syns även här och påverkar direkt högsta domstolens arbete.

Värderade festdeltagare -

Tidigare generationer har med stora ansträngningar och uppoffringar byggt upp vårt land och dess institutioner. Detta arbete upphör aldrig, trots att mycket redan har uppnåtts. Det viktigaste sättet att respektera historien och våra föregångares arbete är att se till att utvecklingen inte stannar upp utan att missförhållanden rättas till och rättsskyddssystemet försätts i det skick som medborgarna har rätt att kräva. Ett varmt tack till dem som redan har fullgjort sin livsgärning. Till alla andra, tack för att ni är med både i dag och när vardagsarbetet fortsätter. Välkomna!