Kansler Ilkka Niiniluotos tal vid festen i anledning av högsta domstolens märkesår 1809 den 1. oktober 2009

LAGEN OCH MORALEN I RÄTTENS TJÄNST (sammandrag)

Viktigast av samhällets normsystem är lagen och moralen, som bägge på sitt sätt försöker främja rätten. I en demokratiskt organiserad stat bygger de rättsnormer som är förpliktande för medborgarna och myndigheterna på lagar som parlamenten stiftar, domstolarna tillämpar och de rättslärda tolkar. Rättsstatens kännetecken är rättssäkerhet, som uppkommer när rättigheterna och skyldigheterna knyts till offentligt stiftade lagar, oberoende domstolars motiverade beslut samt jämlikt bemötande av medborgarna inför lagen. Moralen åter inbegriper uppfattningar om vad som är gott och ont, rätt och fel. På så sätt torde den definiera vad som är ett gott liv, där rätta värderingar och dygder förverkligas.

Den brittiske rättsfilosofen H. L. A. Hart har särskiljt fyra frågor om förhållandena mellan lag och moral. Den första är historisk och kausal: Har moralen påverkat lagens utveckling? Svaret är förbehållslöst jakande: samhälleliga värderingar har i grundlagen och strafflagen omvandlats till rättsnormer. Svaret blir jakande även på den omvända frågan: Har lagen påverkat moralens utveckling? I Finland kom tanken på lagens fostrande betydelse starkt fram i Johan Vilhelm Snellmans laglydnadsprincip.

Harts andra analytiska fråga gäller huruvida det borde hänvisas till moralen i en adekvat definition av lag och rättsordning. Finns det något slags inre och innehållsligt förhållande mellan lag och moral? Den ena ytterligheten när det gäller svaren på denna fråga representeras av de religiösa och metafysiska lärorna, enligt vilka lagen och moralen i sista hand är identiska uttryck för guds vilja eller en tidlös värdeverklighet. Den nya tidens naturrättsläror formulerade denna tanke genom att hänvisa till människonaturen och de oöverlåtbara rättigheter som följer av den. Den andra ytterligheten företräds av rättspositivisterna, t.ex. nykantianisten Hans Kelsen, för vilka rätt är detsamma som den stiftade lagen.

Harts tredje fråga hör ihop med den andra: Kan lagar bedömas och kritiseras ur moralisk synvinkel? Den radikala rättspositivismen svarar nekande på detta. Däremot har den naturrättsliga traditionen upprätthållit idén om att en orättvis lag egentligen inte är en lag. Denna syn ingår i Olaus Petris domarregler från 1551, berömda även hos oss. Också Snellman med sina krav på laglydnad godkände att lagar kritiserades.

Harts fjärde fråga gäller om det är möjligt att förverkliga moral med hjälp av lagstiftning: Är det moraliskt rätt att med hjälp av lagen bestraffa omoraliskt beteende? Hart varnar för den rättsliga moralismens faror genom att hänvisa till den berömda frihetsprincipen i John Stuart Mills verk On Liberty (1859): “Det enda syfte där man är berättigad att ingripa i andras handlingsfrihet är att förebygga oförrätt mot andra.” Hart beundrade sådana exempel på genomförandet av liberalismens program i 1960-talets England som att homosexualitet avkriminaliserades och abortlagarna mildrades.

Sammanfattningsvis kan i rättspositivismens anda konstateras att lagarna och moralen inte har fallit från himlen utan att de bägge är komplexa sociala fakta som åstadkommits av människor. Därför kan de också ändras genom människors beslut, prövning och beteende, så att de på bästa sätt betjänar ett gott liv och rättvisa. I rättspositivismens kritikers efterföljd är det viktigt att se dessa två normsystem i inbördes växelverkan, så att det råder relativ harmoni mellan dem. Stiftandet av lagar och domarnas beslutsverksamhet styr människornas moraluppfattningar, men å andra sidan ger moraliska värderingar och förändringarna i dem grunder för att korrigera lagarna.

Ett aktuellt exempel på denna växelverkan är den internationella ekonomiska recessionen, som påminner oss om att det förtroende som utgör villkor för en hållbar marknadsekonomi förutsätter att moraliska värderingar tillämpas i företagens och företagsledarnas verksamhet. På motsvarande sätt visar uppståndelsen kring valfinansieringen inom finländsk politik att all verksamhet som överensstämmer med lagens bokstav inte motsvarar medborgarnas moral- och rättsuppfattning. Som lösningar på bägge kriserna har framförts å ena sidan mera regler och å ena sidan att moralen ska tas till heder. Själv tror jag att bägge metoderna behövs: allt kan inte regleras och kontrolleras genom lag, men rättsreglerna måste vara tillräckligt klara och detaljerade så att de inte lockar någon till moraliskt ”hasardspel” eller att falla för frestelser.

Rätt slags samspel mellan lag och moral är i en nyckelposition också för domarens rättvisa beslutsverksamhet. Rättssäkerheten kräver att det finns en oavhängig högsta rättsinstans för behandlingen av brott- och tvistemål. I Finland företräder Högsta domstolen denna oavsättliga domares auktoritet. I och med att systemet med besvärstillstånd reviderades 1980 har Högsta domstolens prejudikat fått betydelse som ett komplement till lagstiftningen. Det är också av betydelse att Högsta domstolen kan ge avvägda utlåtanden och framställningar om lagar som ska stiftas och om lagändringar.

Jag lyckönskar regeringskonseljens justitiedepartement, som inledde sin verksamhet 1809 i det autonoma Finland och som under två århundraden har byggts upp till Högsta domstolen, en stabil pelare för rättssäkerheten i vårt land.