HD:2010:55

Målets handläggning i de lägre domstolarna

Käromålet i Raseborgs tingsrätt

G hade opererats för åderbråck i båda benen på Salo kretssjukhus 1.11.2002. Han hade blivit utskriven från sjukhuset 5.11.2002. Det högra benet hade blivit infekterat från ljumsken ner till vristen. Infektionen hade inte förbättrats trots medicinering, varför han åter hade vårdats på sjukhus 14 och 21.11.2002. Fram till årsskiftet hade G varit under läkaruppsyn och blivit medicinerad. Han hade varit sjukskriven 1.11. - 31.12.2002. Han besvärades av ständig värk, svullnad och kraftlöshet i det högra benet. Patientförsäkringscentralen hade inte bifallit hans ersättningsyrkande med motivering att skadan varit av sådant slag att G borde tåla den skada som infektionen orsakat.

G yrkade att tingsrätten skulle ålägga Patientförsäkringscentralen att erlägga till honom i skadeståndsersättning på grund av patientskada för kostnader för sjukhusvistelse under två dagar jämte därav föranledda resekostnader samt för hemsjukvård sammanlagt 150 euro, för medicin- och läkarkostnader 445,81 euro, för inkomstbortfall 858,84 euro, för sveda och värk 5 000 euro samt för bestående lyte och men 7 191 euro, samtliga belopp med ränta.

Svaromålet

Patientförsäkringscentralen bestred käromålet. Den lindriga infektion som drabbat G hade endast i mycket begränsad omfattning förvärrat hans symptom. Det var mycket sannolikt att nuvarande symptom inte härrörde sig från infektionen utan berodde på andra omständigheter som vid operationen eventuellt skadad nerv eller på att hans grundsjukdom fortsatt. I varje fall var det en skada som G skulle tåla.

Tingsrättens dom 1.6.2007

Tingsrätten konstaterade att åderbråcksoperationen hade varit ett godtagbart ingrepp för att behandla det åderbråck som G besvärats av. Operationen hade utförts tekniskt korrekt. Den infektion som patientens högra ben angripits av hade vårdats enligt gängse praxis. Infektionen som drabbat G var oförutsebar på det sätt som avses i patientskadelagen. Utgående från den framlagda utredningen fastslog tingsrätten att svullnaden i benet var ett lindrigt symptom. Orsaken till smärtan i benet hade inte med säkerhet klarlagts. Tingsrätten ansåg att de skador som G åberopat som grund för sitt ersättningsyrkande, ställda i relation till hans grundsjukdom och det uppnådda vårdresultatet i varje fall var en skada som patienten enligt 2 § 1 mom. 3 punkten patientskadelagen skulle tåla.

På dessa grunder förkastade tingsrätten käromålet.

Saken har avgjorts av tingsdomare Leif Andersson.

Åbo hovrätts dom 28.8.2008

G sökte ändring i hovrätten.

Hovrätten höll huvudförhandling. Ett av de två hörda vittnena, läkaren Pirkka Vikatmaa hade ansett att G:s smärta var en sannolik följd av av åderbråcksoperationen, medan det andra vittnet, läkaren Jukka Saarinen ansett att det sannolikt inte förelåg ett orsakssamband. Hovrätten konstaterade att i bevisvärderingen skulle beaktas att G var patient och att Patientförsäkringscentralen hade tillgång till specialister inom medicin. Med beaktande av detta kunde beviströskeln för patienten inte läggas särskilt högt. Vittnet Vikatmaa har ansett att G:s smärta var en sannolik konsekvens av operationen. Någon annan övertygande förklaring till att G fått en smärta i benet efter operationen har inte getts. G:s smärtkänningar hade i sig inte bestridits. Vid en helhetsbedömning av bevisningen konstaterade hovrätten att det var sannolikt att G:s skada var en följd av åderbråcksoperationen. Med beaktande av att smärtan fortfarande besvärade G och att den var betydande, var det inte fråga om en skada som patienten skulle tåla. G var sålunda berättigad till ersättning. På dessa grunder upphävde hovrätten tingsrättens dom och ålade Patientförsäkringscentralen att i skadestånd betala till G de av honom yrkade ersättningsbeloppen, med undantag för den skäliga ersättningen för bestående men som hovrätten uppskattade till 5 000 euro, eller sålunda sammanlagt 11 545,65 euro.

Saken har avgjorts av hovrättens medlemmar Kim Fröman, Jouko Valtonen och Christian Hirn.

Ändringssökande i Högsta Domstolen

Patientförsäkringscentralen beviljades besvärstillstånd.

I sina besvär yrkade Patientförsäkringscentralen att hovrättens dom upphävs och att ärendet avgörs i enlighet med tingsrättens dom.

G bemötte besvären.

Muntlig förhandling

Högsta domstolen höll muntlig förhandling i målet.

Högsta domstolens avgörande

Domskäl

Bakgrund

1. G har 1.11.2002 opererats för åderbråck i vartdera benet vid Salo kretssjukhus. Det är ostridigt att operationen har utförts riktigt i enlighet med det operationssätt som vid den tiden var i bruk. Beträffande åderbråcken uppnåddes det medicinska resultat man strävat efter med det operativa ingreppet.

2. Efter operationen har G vårdats på sjukhuset något längre än avsett, till 5.11.2002. G konstaterades efter operationen ha en hematom på området för operationen på högra låret och en infektion i operationssåret. För behandling av såret och med anledning av den inflammation som uppkommit uppsökte han under november 2002 sjukhuset två gånger och före utgången av året sin hälsocentral tre gånger. Under denna tid intog G antibiotika per oral mot infektionen. Vid besöket 29.11.2002 konstaterades att infektionen avtagit. Sjukledigheten om två veckor hade förlängts två veckor i sänder till 31.12.2002, varefter G återupptog sitt dåvarande arbete som försäljare i en dagligvarubutik.

3. Efter det infektionen försvunnit har G upplevt kronisk värk på insidan av låret samt kraftlöshet och svullnad i det högra benet, som varit infekterat. Sedan april 2004 har han återkommande vänt sig till läkare och ordinerats värkmedicinering.

4. G har ansökt om ersättning för patientskada med anledning av infektionen, men har fått avslag på sin ansökan hos Patientförsäkringscentralen. G har därefter väckt den talan mot Patientförsäkringscentralen det nu är fråga om.

Tillämplig lagstiftning och frågeställningen

5. Om förutsättningarna för rätt till ersättning för patientskada stadgas i patientskadelagen. Enligt 2 § 1 mom. 3 punkten patientskadelagen betalas ersättning för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av en infektion som uppkommit i samband med undersökning, behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd, om inte patienten skall tåla skadan med beaktande av hur förutsebar infektionen är, hur allvarlig den skada som uppkommit är, arten av och svårighetsgraden hos den sjukdom eller det handikapp som behandlats och vårdats samt patientens hälsotillstånd i övrigt. Ersättning betalas inte för en obetydlig skada.

6. I Högsta domstolen är parterna eniga om att infektionen och de till infektionen direkt anknutna symptomen, som G lidit av under november och december 2002, är följder av operationen. Patientförsäkringscentralen anser, i motsats till G, att följderna av infektionen är sådana, som en patient skall tåla.

7. Vad gäller de fortsatta och nuvarande smärtsyndromen, som vardera parten är eniga om att G lider av, bestrider Patientförsäkringscentralen att ett orsakssamband till operationen skulle föreligga. I målet är det därför till denna del i första hand fråga om det finns ett orsakssamband mellan den infektion som uppkommit efter det G opererats och det som G upplever som ett bestående men. Om så är fallet är det även till denna del i andra hand fråga om skadan till följd av infektionen överstiger det en patient enligt lagen skall tåla, vilket Patientförsäkringscentralen bestrider.

8. G har som kärande i målet bevisbördan för att grunder för försäkringsersättning föreligger och alltså att hans symptom är en följd av infektionen.

Den skriftliga medicinska utredningen

9. G uppsökte läkaren Outi Lindroth vid hälsocentralen 20.4.2004 på grund av svullnad och trötthetskänsla i benen. G har då uppgett att benet tidvis domnar så att han varit tvungen att röra på sig för att återfå känseln i benet. I sitt läkarutlåtande har Lindroth noterat bland annat ömhet på insidan av låret och att det högra låret och vaden har varit 2 cm tjockare än de vänstra, vilket Lindroth har konstaterat sannolikt härröra från den sårinfektion som uppkommit efter operationen.

10. I läkarutlåtandet 4.3.2005 har medicine doktor, allmänläkaren Laura Åberg noterat att patienten besväras av svullnad och återkommande värk och smärtkänningar på det högra låret och på dess insida. Åberg har inte noterat nämnvärd skillnad i lårens omkrets. Enligt utlåtandet har G tagit receptfri värkmedicin i snitt ett par gånger i veckan.

11. Specialläkaren i blodkärlskirurgi Pirkka Vikatmaa har undersökt G 2.9.2005. Över läkarbesöket har upprättats ett utlåtande i vilket Vikatmaa anför att patienten beskriver en smärta på lårets insida som väl kan härstamma från operationen och den påföljande infektionen. Enligt utlåtandet kan ursprunget till smärtan utöver infektionen vara en skada på nervus femoralis. Den lindriga svullnaden på det högra benet har enligt utlåtandet samband med en lymfstörning som uppkommit vid operationen eller i samband med den påföljande infektionen.

12. G har vidare uppsökt Sjundeå hälsocentral 21.2.2007 och 1.3.2007 på grund av värk. I läkarutlåtandet av 5.3.2007 av medicine doktor, specialläkaren Sirkku Vuorma framgår att värken besvärat G så att han dagligen varit i behov av värkmedicin. Skillnaden i lårens omkrets har uppmätts till 1 cm.

13. Av läkarutlåtandet 4.2.2008 av medicine licentiat Mia Lindholm framgår att medicineringen har kompletterats med ett preparat avsett för nervvärk, Lyrica, och att det är sannolikt att behovet smärtlindrande medicinering kommer att bestå.

14. Av läkarutlåtandet 4.8.2009 av medicine licentiat Anu Saxén framgår att medicinieringen vid tiden för besöket bestått av både Burana 800 mg och Lyrica 150 mg en till två gånger per dag.

G:s berättelse

15. Vid den muntliga förhandlingen i Högsta domstolen har G upprepat och bekräftat det han tidigare anfört om infektionen. Före operationen hade benen känts trötta och har tenderat domna, men egentliga smärtor hade han inte haft före åderbråcksoperationen. Smärttillståndet har enligt honom uppstått först efter operationen. Strax efter hemkomsten hade det högra benet svullit upp och blivit mörkblått och han hade varit tvungen att återvända till sjukhuset. Veckan efter det han utskrivits från sjukhuset hade hela benet svullit upp. Enligt G hade det uppkommit blodförgiftning och han var tvungen att göra återkommande besök hos läkarna. Inflammationen hade emellertid lugnat ner sig till årsskiftet och infektionen föreföll då botad.

16. Beträffande senare skeden har G berättat att då han efter årsskiftet återvänt till sitt arbete kunde han sitta i kassan, men inte längre tider. Benet värkte då såsom nu uppe i ljumsken ända ned till knäet, på inre sidan av låret. Värken var kontinuerlig och har varit på samma nivå under de gångna åren, men förvärrats till exempel när han gått i trappor. G tjänstgör numera som postiljon i Sjundeå och delar ut post med bil. Värken i benet tilltar efter cirka 150 kilometer, men lättar då han låter benen vila och då han rör på sig. Själva rörelseförmågan i benet är däremot opåverkad.

17. G har uppgett att hans smärtstillande medicinering nu är densamma som den som angetts i doktor Saxéns läkarutlåtande från år 2009. Doseringen kan knappast ökas på grund av att magen inte tål starkare doser. Vidare har han anfört att det vänstra, det vill säga det likaledes opererade, men oinfekterade benet har blivit fullkomligt återställt. G har uppgett att han fått avslag på sitt försök att få vård på Smärtkliniken.

18. Avsaknaden av läkarbesök strax efter operationen har G uppgett bero på att han tidigare bott i Västanfjärd och att avstånden gjort det svårt att uppsöka läkare. På förfrågan har han uppgett att han år 2004 flyttat till Sjundeå.

Sakkunnigvittnenas utsagor

19. Det medicinska orsakssambandet mellan infektionen och värken har utretts genom vittnesmål i Högsta domstolen av två läkare, vardera specialläkare i blodkärlskirurgi. Sakkunnigvittnena har också hörts mot varandra.

20. Sakkunnigvittnet Pirkka Vikatmaa har anfört att smärta kan uppstå som en typisk följd av kärlkirurgiska ingrepp utan att någon infektion förekommit. Det man fruktar vid åderbråcksoperationer är just att kronisk smärta skall uppkomma; andra beaktansvärda kroniska komplikationer av åderbråckskirurgi finns det i regel inte. En smärta på insidan av vaden är inte helt ovanlig och möjligheten att en sådan kan uppkomma brukar diskuteras med patienterna före operation. En sådan smärta kan uppstå utan infektion och kan sägas vara typisk. En smärta på insidan av låret är däremot mycket ovanligare.

21. Att exakt svara på hur infektionen står i orsakssamband med värktillståndet är enligt Vikatmaa omöjligt. I G:s fall har det varit fråga om en djup infektion i fettvävnaderna. En infektion i sig själv ger akuta symptom som svullnad, varbildning, bölder och rodnad, det vill säga de symptom som G själv beskrev som blodförgiftning. Utgångspunkten är att en infektion ensam för sig sällan hade lett till den här typens följdskada. Däremot har en kombination av infektionen och en operationsskada utgjort en sådan helhet som kunnat ge upphov till smärtkänningar.

22. Enligt Vikatmaa är det inte ovanligt att en femoralnerv skadas vid kärlkirurgiska ingrepp, och då särskilt vid operationer som ännu i början av 2000-talet utfördes med en äldre operationsteknik, som också använts vid G:s operation. Vikatmaa har, med beaktande av var ärret och värken är lokaliserade, funnit att det troligen i samband med operationen har skett en skada på femoralnerven, en infektion har efteråt uppstått och den djupgående infektionen har potentierat den smärta som nu finns, det vill säga gjort att smärtan förvärrats och att den lättare blivit kronisk. Det är möjligt att skadan har skett på ett annat sätt, men den nämnda förklaringen skulle enligt Vikatmaa vara den absolut mest logiska.

23. Vikatmaa har på basis av sin erfarenhet anfört att liknande fall med kronisk smärta förekommit och att mekanismen bakom den kroniska smärtan är känd i medicinsk litteratur. Sin uppfattning har han också baserat på konsultation med smärtexperter. Vikatmaa har vidare anfört att det enligt hans mening varit osannolikt att smärttillståndet skulle ha uppkommit utan operationen, ifall det inte hade varit fråga om återfall av den vårdade sjukdomen.

24. Beträffande medicineringen har Vikatmaa berättat att det tidigare var vanligt att ordinera Burana vid längre värktillstånd, även upp till fem år. Medicinen Lyrica har relativt nyligen kommit ut på marknaden och tidigare inte använts lika frekvent som nuförtiden för lindring av kronisk smärta. G:s smärttillstånd kunde enligt Vikatmaa klassificeras som kroniskt.

25. Sammanfattningsvis har Vikatmaa således ansett att G:s kroniska smärta bäst kan förklaras ha sitt ursprung i en kombination av en nervskada, som uppkommit i samband med det mekaniska operationsingreppet, och den efterföljande infektionen.

26. Vittnet Jukka Saarinen har hörts som sakkunnig på basis av de medicinska handlingarna i målet. Saarinen har uppgett att operationen föreföll ha utförts korrekt. Operationstekniken har sedermera utvecklats.

27. Postoperativa smärttillstånd utvecklas omedelbart efter operationen och brukar från början vara rätt intensiva. Den infektion som G ådragit sig - med beaktande av dess akuta symptom och en behandlingstid på knappa två månader - har vittnet bedömt vara typisk. Behandlingen har varit adekvat och infektionen har reagerat väl på vården. Patienter bör enligt Saarinen tåla en infektion av den här typen.

28. Vidare har Saarinen uppgett det vara svårt att uttala sig om sambandet mellan infektionen och svullnaden eftersom svullnad förknippas med själva den vårdade sjukdomen och svullnad hos en del patienter blir bestående oavsett kärlkirurgi. Svullnaden var enligt Saarinen lindrig och det var osannolikt att den skulle bero på infektionen.

29. Infektion och påföljande fortgående smärttillstånd var enligt Saarinen inte någon typisk kombination i klinisk praktik. G:s infektion kan ha inverkat på uppkomsten av ett smärttillstånd i och med att konvalecensen efter operationen inte fortgick normalt. Av erfarenhet var det dock svårt att binda det långvariga värktillståndet till infektionen. Den omständigheten att värk uppkommit bara i det högra benet, i vilket det förekommit infektion, kunde inte tillmätas betydelse, då man inte kunde jämföra utgångsläget eller det operativa ingreppen i benen.

30. Saarinen har uppgett att han inte stött på något fall där ett kroniskt värktillstånd i benet skulle ha utvecklats till följd av en infektion, men däremot nog till följd av kirurgiska ingrepp. Svåra värksymptom förorsakas vanligtvis av skadade nerver. En typisk komplikation i blodkärlskirurgi är uppkomsten av partiell eller omfattande skada på nerv. Den kirurgiska teknik med vilken G har opererats har inneburit att man mekaniskt dragit ut venen, och i samband härmed kan operationsinstrumentet ha gjort skada på någon näraliggande nerv.

31. Symptomen i benet har Saarinen bedömt kunna vara en följd av en kombination av för det första själva veninsufficiensen och det sätt på vilken patienten reagerat på sjukdomen, för det andra av en infektion och för det tredje av ett retningstillstånd i nerverna i benet. Av dessa har Saarinen bedömt infektionens inverkan vara den obetydligaste och också den mest osannolika.

Orsakssamband som förutsättning för ersättning

32. Ersättning betalas för en personskada i ett fall som detta endast om det är sannolikt att den har orsakats av en infektion som uppkommit i samband med behandling och vård eller någon annan motsvarande åtgärd. I lagens förarbeten (RP 91/1998 rd) anges att ett sannolikt orsakssamband mellan skadan och infektionen föreligger då ett orsakssamband med beaktande av samtliga tänkbara orsaker till skadan kan anses mer sannolikt än avsaknaden av ett orsakssamband, det vill säga en säkerhet som överstiger 50 procent.

Bedömning av om orsakssamband föreligger

33. Vid bedömning av frågan om ett orsakssamband föreligger mellan G:s symptom och infektionen, som uppkommit i samband med operationen, bör skillnad på grund av skadornas skilda art göras mellan å ena sidan de påstådda skadorna under tiden omedelbart efter operationen fram till dess G återupptog sitt arbete (nedan initialskedet) och å andra sidan de skador G efter denna tidpunkt fortfarande lider av i form av fortgående värktillstånd och eventuell svullnad.

Skadorna under initialskedet som följd av infektionen

34. Det är ostridigt att G drabbats av en infektion i samband med operationen och att han varit sjukledig och i behov av vård med anledning av infektionen under två månader. Patientförsäkringscentralen har medgett att G:s infektion varit svårare än en ytlig infektion. Däremot har Patientförsäkringscentralen ansett infektionen ändå till sin art vara lindrig.

35. Frågan om kausalförhållandet mellan operationen, infektionen och de påstådda skadorna beträffande den första perioden kan anses otvistig och frågan kommer till denna del endast att gälla huruvida skadorna är sådana att patienten enligt lagen bör tåla dem.

Skadorna efter initialskedet som följd av infektionen

36. Frågan om det fortsatta värktillståndet är en följd av infektionen är tvistig. De i saken hörda sakkunnigvittnena har varit ense om att infektionen i sig inte förorsakar långvariga smärtproblem av den typ G lider av, utan att ursprunget till värktillståndet sannolikt legat i själva operationen. De har varit ense om att en nervskada sannolikt utgör ursprunget till värken. Högsta domstolen har därför som utgångspunkt för avgörandet kunnat dra slutsatsen att infektionen inte enligt förelagd medicinsk bevisning varit den enda eller ens den primära orsaken till G:s symptom.

37. Vittnena har i viss mån haft divergerande åsikter om infektionen kan anses ha varit en bidragande orsak till uppkomsten av värksymptomen. Vittnet Vikatmaa, som undersökt G, har utgått från dennes specifika situation, medan vittnet Saarinen gjort en utomstående bedömning av symptomen, som baserar sig på en lång erfarenhet på området.

38. Vittnet Vikatmaa har ansett att G:s symptom kan förklaras av en nervskada i kombination med den uppkomna infektionen. Vittnet Saarinen har däremot tillmätt en infektion högst en marginell betydelse vid uppkomsten av ett kroniskt smärtsyndrom.

39. Vikatmaa har uppgett att de inflammatoriska reaktionerna i vävnaden kan främja intensiteten av värkkänningen och bidra till att menet utvecklas till att bli bestående. Saarinen har till detta anfört att tanken om infektionens kumulativa inverkan är möjlig, men att konkreta fall där infektionen skulle ha stått i klart samband med ett bestående värktillstånd inte, utgående från hans medicinska erfarenhet, har förekommit.

40. På basis av den företedda utredningen i målet har det förblivit oklart i vilken mån infektionen inverkat eller om den överhuvudtaget inverkat vid uppkomsten av G:s symptom. Den troligaste orsaken till symptomen är en nervskada som uppkommit vid operationen vilken utförts med tidigare operationsteknik och som typiskt uppvisat skador i nerver. Med den medicinska kännedom som funnits att tillgå vid avgörande av målet anser Högsta domstolen visat att G:s symptom endast i någon mån kan ha sitt ursprung i infektionen och att sannolikheten för detta förblir låg. Eftersom infektionens bidragande verkan till uppkomsten av G:s symptom på ovan angivet sätt inte har utretts utgöra en övervägande faktor kan den bestående skadan inte anses vara en sådan sannolik följd av infektionen som lagen förutsätter för utbetalande av skadestånd. Förutsättningar att döma ut skadestånd för det fortsatta värktillståndet saknas.

Svullnaden som följd av infektionen

41. Den svullnad som G uppgett som ett bestående men har dokumenterats i läkarutlåtandet 24.4.2004, i vilken det högra benet till sin omkrets konstaterats vara 2 cm tjockare än det vänstra. Av läkarutlåtandet 4.3.2005 framgår åter att betydande skillnader i omkretsen inte har kunnat konstateras. Vikatmaa har i sitt utlåtande 2.9.2005 uppgett att det högra benet på grund av störning i lymfaflödet är något mer svullet än det vänstra. Genom mätning har omkretsen för låren enligt Vuormas läkarutlåtande av 5.3.2007 konstaterats vara 59 cm respektive 60 cm.

42. I sitt sakkunnigutlåtande av 29.4.2007 har vittnet Saarinen konstaterat att den bestående svullnaden är en sannolik följd av infektionen och störning i lymfvätskeomloppet. Hörd vid den muntliga förhandlingen har Saarinen däremot inte varit lika säker på sambandet mellan infektionen och svullnaden och betonat att veninsufficiensen kännetecknas av svullnad och att en del patienter har bestående svullnad trots genomförd åderbråckoperation. I den muntliga förhandlingen har han därför uppgett det vara osannolikt att svullnaden har berott på infektionen.

43. På ovan angiven grund finner Högsta domstolen även beträffande den bestående svullnaden att orsakssambandet med infektionen förblivit outrett, varför avgörandet av målet inte kräver ett ställningstagande till om svullnaden som sådan ens är ersättningsgill.

44. Till den del G som grund för framförda yrkanden åberopat begränsningar i rörelseförmågan har han framfört att begränsningarna berott på värk och svullnad. Då orsakssammanhanget mellan såväl värk som svullnad och infektionen förblivit ovisade, innebär det att även anspråken på ersättning för eventuella begränsningar i rörelseförmågan saknar grund.

Bedömning av skadorna under initialskedet

45. Avgörandet om ersättning för infektionsskada skall utgå är i lagen bunden till frågan om patienten bör tåla skadan med beaktande av infektionens förutsebarhet, den uppkomna skadans art, den vårdade sjukdomens svårighet och patientens hälsotillstånd i övrigt.

46. Vad i detta fall gäller infektionens förutsebarhet har Patientförsäkringscentralen inte bestridit att infektionsrisken för åderbråckoperationen i detta fall varit högst två procent, vilket innebär att infektionen enligt vedertagen praxis kan betraktas som oförutsebar.

47. Vid bedömningen av hur allvarlig den skada är som orsakats av infektionen skall å ena sidan akuta och å andra sidan långvariga eller med andra ord bestående konsekvenser bedömas. Vad gäller de akuta följderna betraktas i vilken mån infektionen har förlängt patientens behov av sjukhusvård, nedsatt hans funktionsförmåga eller förorsakat behov av extra vårdåtgärder. Vad gäller de bestående skadorna, sker bedömningen på grundval av i vilken mån infektionen har försämrat det eftersträvade vårdresultatet, det vill säga om ett bestående funktionellt eller kosmetiskt men kan påvisas. Allvarligheten av den infektionsskada som patienten ådragit sig bedöms på grundval av medicinska kriterier.

48. Enligt vad ovan konstaterats har G på grund av infektionen uppsökt polikliniken två gånger efter åderbråckoperationen. Infektionen har behandlats med antibiotika och lokalbehandling. I syfte att hejda infektionen har G medicinerats genom ett flertal antibiotikakurer. Det har framgått att infektionen märkbart lugnat sig redan 29.11.2002 och att den varit på bättring 13.12.2002.

49. Högsta domstolen finner att de nödvändiga vårdåtgärder som företagits för att råda bot på infektionen har stått i proportion till den företagna operationen och dess risker. Infektionen har i någon mån fördröjt läkningsprocessen och konvalescenstiden efter operationen men har inte efter december 2002 längre hindrat det eftersträvade resultatet med operationen. Varken infektionen, de nödvändiga vårdåtgärderna eller den förlängda sjukledigheten har visats ha förorsakat G avsevärd olägenhet.

50. Trots att infektionsrisken har varit liten finner Högsta domstolen således att det ursprungliga vårdresultatet inte har äventyrats och att den akuta olägenhet som G upplevt till följd av infektionen inte har varit oskälig, varför han som patient bör anses tåla skadan. Grund att ersätta G för initialskedets skador bestående av kostnader, inkomstbortfall samt ersättning för sveda och värk föreligger inte.

Domslut

Hovrättens dom upphävs. Käromålet förkastas. Patientförsäkringscentralen befrias från all ersättningsskyldighet gentemot G.

Saken har avgjorts av presidenten Pauliine Koskelo samt justitieråden Gustav Bygglin, Pertti Välimäki, Juha Häyhä och Pekka Koponen. Föredragande Nina Immonen.